”Barnets bästa ska alltid komma i första rummet”.  Just detta proklamerar Barnkonventionen frimodigt i sin tredje artikel. Barnets bästa (bestämd form singular; varje enskilt barn således). Ska. Alltid. Komma i första rummet. Inga oklarheter där minsann. Barnkonventionen gäller inte som svensk lag, men däremot som norsk lag sedan 2003. Ändå skulle nog de flesta svenskar hålla med om det mesta i Barnkonventionen. Men det är väl med detta som med många av våra ideal – enkelt att säga, men svårare att praktisera.
Vi lever i en tid av självförverkligande. Vi förväntas satsa på karriären, prioritera vårt eget välbefinnande, tänka på pensionen, resa jorden runt och leva upp till omgivningens skönhetsideal. Allt för att höja vår egen status och verka lite bättre i andras ögon. Att ”skaffa barn” är också en del av statusjakten. Men ”anskaffandet” måste ske i rätt tid och projektet får inte inverka för mycket på de andra parametrarna i självförverkligandets ekvation. Barnen får alltså inte riskera pensionen, äventyra nästa karriärsteg, förstöra långresan, påverka utseendet eller inkräkta på kvalitetstiden med vänner och väninnor. 

Det är inte lätt att vara barn. Istället för att vara mål har de blivit medel. I stället för att vara en gåva har de blivit en produkt. Istället för att ”alltid komma i första rummet” har de reducerats till en bland många andra statusparametrar. Teori och praktik drar inte jämnt. Konsekvensen av en sådan mentalitet blir att barnens intressen inte tas tillvara som de borde. Och eftersom barnen själva inte har makt nog att ropa måste någon göra det åt dem.
I går firades Livets söndag i många kyrkor runt om i landet för att hedra livet och motverka den ”dödens kultur”… Läs hela artikeln i Världen idag.