Minnesplatser

Att ha en minnesplats – ett sätt att ge sorgen vägar

Genom en minnessten, en plakett eller ett vårdträd som en minnesplats i din församlings närhet, ger ni ett saknat utrymme för att sörja och hedra minnet av de ofödda. Tuve Skånberg, missionspastor och professor i kyrkohistoria, skriver här om vikten av att ha en plats att sörja.

En av de mest gripande platser man kan besöka är Yad Vashem i Jerusalem. När de judar som överlevt andra världskriget kom till Israel var sorgen omätlig efter alla dem som gått under i koncentrationslägren. För att inte deras liv och namn skulle glömmas inrättades ett stort museum eller minnesmärke över deras liv strax utanför Jerusalem, som gavs namnet Yad Vashem. De hebreiska orden betyder ordagrant ”hand och namn” och möter oss i profeten Jesajas bok 56:5 där Gud lovar den som saknar barn att få ”ett namn, ett äreminne” för de söner och döttrar han eller hon aldrig fick. ”En åminnelse och ett namn” som det heter i den gamla bibelöversättningen.

Det var med en klump i halsen jag vandrade genom det stora rum där hundratusentals judiska barns fotografier hänger, upplysta i ett annars mörkt rum. Ständigt, dag och natt blir deras namn upplästa av en ständigt närvarande speakerröst i bakgrunden. En åminnelse och ett namn. Ett äreminne över alla dem som inte fick leva. Vårt behov av att sörja är oändligt.

Att sörja barn som aldrig fick födas är också en sorg. I andra Samuelsboken 18:18 berättas att kungasonen ”Absalom hade medan han levde låtit resa en stod åt sig i Kungadalen. ’Jag har ju ingen son som kan föra mitt namn vidare’ sade han. Därför gav han sitt namn åt minnesstenen; ännu idag heter den Absaloms pelare.”

Att sörja ett barn som inte fick leva, ett barn som aldrig föddes är svårt. Så mycket av förhoppningar är knutna till våra barn, till dem som är den enda kontakten vi har med den framtid som väntar då vi har lämnat detta liv. De skulle bära vårt namn, vårt minne och vår livsgärning vidare. Nu är barnet borta och framtiden kan kännas stängd.

Att få resa ”en åminnelse och ett namn” kan ge sorgen vägar, kan göra framtiden mer möjlig. En minnessten kan finnas kvar, som en åminnelse, som ett tecken på att någon var här, någon som lämnade livet och som inte får bli glömd. Särskilt djup blir sorgen, skulden och delaktigheten, och särskilt svår att hantera, när den som lämnade livet blev aborterad i livets själva gryning. Men också då, kanske särskilt då, finns behovet att skapa ”en åminnelse och ett namn”, en minnesplats i en önskan att livet skulle ha gått annorlunda.

Tuve Skånberg
Riksdagsledamot, missionspastor och professor i kyrkohistoria 

Skapa en minnesplats för de ofödda i din närhet! 

 

Vill du ha mer information om hur du och din församling kan skapa ett utrymme för att sörja och hedra minnet av de ofödda? Kontakta Tuve Skånberg på tuve.skanberg@labarum.se