Skapad till Guds avbild

”Därför skall också barnet kallas heligt och Guds son.”  Maria andades häftigt. Hade hon hört rätt? Vad hade ängeln sagt? Skulle hon bära inom sig Guds egen son? Skulle Gud själv bli till människa, i henne? Ja, det var sant. Gud själv skulle inkarneras och bli till människa, inom henne. Ett heligt liv hade börjat växa inom henne…

Bara en kvinna har burit Guds egen son inom sig! Men, varje gravid kvinna bär ett liv, skapat för att vara helgat och avskilt för Gud. Ett liv skapat till Guds egen avbild. En människa med ett unikt värde alltifrån befruktningen intill livets sista svaga och flämtande andetag.

Detta i Gud grundade unika och omätliga värde är inte baserat på vad människan har gjort, vad andra har för åsikter om henne, eller hur hon fysiskt och psykiskt är formad och funtad. Detta värde är grundat enbart på att hon är just – människa; skapad till Gud den allsmäktiges dyrbara avbild, med sitt värde grundat just i Skaparen själv.

I sitt ord, sin lag och sina budord beskyddar och inskärper Gud människans värde. Han presenterar sig som de faderlösas fader och änkornas försvarare, en Gud för den svage och den utsatta (Ps 8:6) och han identifierar sig så innerligt med människan att han fastslår att det vi gör för en av dessa ”mina minsta”, det gör vi mot Mästaren själv (Matt 25:40). Ja, så till den grad ser och berörs Gud av människan att han ger henne sin ende son, sig själv, för att ge henne liv! Så hög och oersättlig ser han den lilla människan. Vad kan väl vi då göra annat än att bejaka detta ställningstagande som vår Mästare och Herre har?

I bibeln benämns Gud som ”Seendets Gud” (1 Mos 16:13) och den förkastade Hagar med sin lilla ifrågasatta son, konstaterar förundrat i sin ökennöd att hon fått möta ”honom som ser mig”. I Psalm 139: 15 skriver psalmisten om att Guds ögon ”såg mig, när jag ännu knappast var formad”. Och kallelsen ljuder genom historien ut till små oformade embryon med namn som Jeremia, Jesaja och Johannes, liksom till tusen och åter tusen andra (Jer 1:5, Jes 49:1, Luk 1:15).

Gud är en gud som ser och kallar. Kallar till liv. Han ser varje människa, även den mest osynlige, den mest svage, den mest oönskade. Gud ser och han vill att vi ska se; från himlen ljuder ett rungande ”Ecce Homo” – se människan!

”Lär er att göra det som är gott, sök det rätta. Tillrättavisa förtryckaren, försvara den faderlöses rätt, stöd änkan i hennes sak”, uppmanar Gud med allvarsam och uppmanande ton i Jesaja bok (Jes 1:17).

– Vem är då vår tids faderlösa? Vilka är våra änkor? Kan det vara så att den övergivna kvinnan som känner sig pressad till en abort är en av vår tids änkor och det lilla oönskade liv som växer inom henne, den faderlösa? Kan det vara så att förtryckaren finns närmare oss än vi ibland vill inse? Som kyrka bör vi försvara deras rätt och stödja deras sak. Och vi behöver våga höja vår röst emot förtryckaren. För livet. För människan.

Det femte budet utmanar oss att inte kränka någons liv, därför att livet är en gåva från Gud. Att följa budet, gudsordet, kan innebära att behöva gå emot strömmen – att våga följa sin inre röst. Denna rätt att följa sitt samvetes röst är något som borde vara en självklar rätt i ett demokratiskt samhälle. Så är det inte i Sverige idag. Trots EU-konventionernas uppmaning till samvetsfrihet är vårdpersonal i princip tvingade att medverka vid aborter, även mot sitt samvete.  Detta kan vi som kyrka inte stillatigande acceptera!

Gud har lagt evigheten i varje människas hjärta. Han har gett oss ett samvete. Ett samvete som skaver när hans bud överträds, men även ett samvete som kan förhärdas och svalna. Det är ett samvete vi ska vara rädda om, en hjärtats röst att beskydda och bevara. Som församling och som kyrka behöver vi stå upp för rätten att ”lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29), att följa den stilla hjärtats röst, mitt i åsiktsbruset och mitt i kampen om människan.

Människan är kallad att vara förvaltare av livet. Kyrkan består av enskilda människor som valt att följa Jesus Kristus – Gud inkarnerad – som själv gav sitt för att ge liv och därför är Kyrkan den profetiska rösten som påminner människan om detta uppdrag. Kyrkan är förvaltare och försvarare av livet, gudsordet och sanningen, en beskyddare av människovärdet. När livet hotas, vilket det är vid dess begynnelse eller vid dess slutstadium, måste Kyrkan våga tala, agera för livet. Men det kan endast ske om församlingen har enskilda människor som tillsammans blir en profetisk skara människor som med sina liv vågar stå upp för godhet, sanning och rätt! En skara som vittnar om det som väntar – om Gudsriket, där inget mörker finns och där döden inte mer är (Upp 21:4, 23).

Det hade bara gått några dagar sedan ängelns ord till Maria. Hon klev med ivriga – om än något dröjande steg – in över sin släkting Elisabeths tröskel. Vad skulle ske? Hur skulle hon förklara sig? Hon var ju gravid… men allt var så tidigt och hon kunde bli så ifrågasatt, ja rent av hotad till livet… Frågorna var många, men inom henne hörde hon ängelns röst ”Frukta inte, Maria.” Hon hann inte mer än att hälsa på sin släkting Elisabeth, som var gravid i 6:e månaden, innan denna ropade till av glädje! Den sex månader gamla Johannes spratt på en himmelsk ingivelse till av glädje inom hennes äldre släkting och full av Andens inspiration och lycka över det liv som spirade inom Maria ropade Elisabeth med hög röst: ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till i mig av glädje. Och salig är du som trodde, ty det som Herren har sagt till dig skall gå i uppfyllelse.” (Luk 1:39-45)

Må vi möta varje litet barn med samma välkomnande glädje!

”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig.” 

Mark 9::37

Sten-Gunnar Hedin är pastor i Södertälje pingtkyrka och tidigare föreståndare för Pingst ffs

 


 

TIDIGARE PREDIKOUPPSLAG:

Bana väg för Livets Herre!

”Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” (2 Pet 1:19)

”Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer.” (Mal 4:6)

”Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor, men korsar de ondas planer.” (Ps 146:9)

Livets Söndag är en dag att glädjas över livet, det liv som vi alla fått som en gåva. Skapad till Guds avbild, är människan gjord unik och med ett ovärderligt värde. Han inte bara har gett oss livet, Han har, genom sin Son, gjort sig till ett med mänskligheten och det mänskliga livet. Gud bejakar det livet – med alla dess dimensioner! Så var Ordet Liv och Livet var människornas ljus: det Ljus som lyser i mörkret och som mörkret inte kan övervinna.

Under Livets Söndag kan vi, i likhet med Johannes Döparen, vara med och bereda en väg för Ordet, så att det kan ta form i vår värld. Genom att låta profetordet lysa in i församlingen och ut genom församlingen, blir det den lampa som lyser upp vårt hjärtas ögon, och ger oss en glimt av hur Gud ser på den människa han har skapat (2 Pet 1:19). Hur han innerligt högt värderar det liv han gett till dig och mig.

Idag är människovärdet hotat. Genom nyttoetikens glasögon rättfärdiggör vi vår egen bekvämlighet och med vacker retorik döljer vi en människosyn vars judisk-kristna influenser marginaliseras allt mer. Genom stamcellsforskning, abort och dödshjälp tänjer vi på livets gränser och tar oss allt fler rättigheter vi inte har.

I sanning behöver fädernas hjärtan vändas till barnen och barnens hjärtan vändas till fäderna (Mal 4:6). Vi behöver skydda det lilla, försvarslösa, ofödda barnet och vi behöver skydda den äldre generationen i dess svaghet. Vi behöver stå emot varje hot mot livet – både i dess början och i dess slut. Vi får aldrig glömma den lag Mose fick ta emot.

Låt vår bön idag bli att Herren öppnar våra ögon, så att vi kan se! Så att vi ser de ofödda som varje dag dör i vårt land. Så att vi ser den gamle, den svage och den sjuke. Så att vi ser livets helighet.

Liksom Johannes Döparen behöver vi stå upp för rättfärdigheten och för Livet, emot de krafter som förespråkar en människosyn främmande för de kristna värdena, och på så sätt bereda väg för Herren i vårt land. Vi behöver stödja den faderlöse och änkan (Ps 146:9) och som Johannes konfrontera det samhälle vi lever i. Han som av Jesus omnämndes som stor i Guds rike, talade frimodigt utifrån både kärlek, ödmjukhet och sanning. Låt oss också göra det. Även vi har, precis som Johannes Döparen, ett ansvar inför Gud att stå upp för sanningen och rätten.

Nils Lidskog
Präst S:ta Clara Kyrka